Jag läser och ser ofta personer på Facebook som velar mellan brunett och blod, eller kanske "våga sig på" svart hår. Eller om de ska klippa lugg för femte gången eller om de ska våga klippa av en decimeter hår. Inget ont om de personerna, (det finns massor av personer som passar jättebra i sina vanliga frisyrer,) men jag skulle tycka att det var så tråkigt om alla var sådana.
Jag gillar hår som syns. Udda frisyrer eller starka färger. Gärna en kombination av båda.

Jag tycker inte det är konstigt att ha rött, gult, lila, blått eller ens grönt hår. Det är ju dessa färger som gör en glad, så varför ska man inte få ha dessa roliga färger i håret?
Att se sig i spegeln på morgonen och se sitt ansikte inramat med ens favoritfärg, hur underbart är inte det?

Min favoritfärg är röd.
Därför trivs jag väldigt bra i mitt röda hår.

Men de senaste veckorna har mitt hår bleknat, och mitt röda och lila hår har numera blivit rosa och brunt. Och min sidecut räknades nog inte ens som en sidecut längre.
Men nu har jag klippt och färgat mitt hår, och jag dokumenterade det.
Här kommer lite steg-för-steg hur jag gör med mitt hår.

Så här såg håret ut innan klippning och färgning.
Skabbigt, lång utväxt och med en vidrig rosa-brun färg.



Så här såg det ut efter att jag rakat sidecuten med en hårtrimmer och sedan använt en engångsrakhyvel till att toppa längderna och "klippa" upp håret i lite etapper.



Sedan blonderade jag håret. Egentligen borde jag använda en starkare blondering, men mitt hår tar så mycket stryk av det. Det blir alldeles ihopklistrat och trassligt så jag tar det lite lugnt med blonderingen.
Trassligt blir det, men det löser sig när man tonar håret sedan. Håret var blött på de nedanstående bilderna.



Sedan använde jag en blandning av två färger från Manic Panic. Pillarbox Red och Red Passion. Min favorit är egentligen Vampire Red, men Shock verkar inte längre sälja den färgen. Suck. ;__;
Vet någon något ställe man kan köpa Vampire Red på?

Jag hade i nästan en hel burk i håret sammanlagt, sedan packade jag in håret i en duschmössa och plastfolie.
Sedan värmde jag håret två gånger med en hårfön för att färgen skulle fästa bättre. Jag lät färgen sitta i i två timmar, jag orkade inte sitta med det i håret längre än så. Vissa sover med plast-turbanen runt huvudet, men det tycker inte jag behövs enligt mig.
Och ja, man ser jättelöjlig ut med plasthjälmen på, men det är det värt!



Det största plusset med Manic Panic är att det är vårdande. Håret blir alldeles mjukt och flygigt efter färgningen.

Resultatet blev jordgubbsrött. Det glänser i både rosa och orange. Perfekt!





Jag tvättar väldigt sällan mitt hår med schampoo, jag använder mig av Balsammetoden. Det har hjälpt mitt hår att bli starkare och hårtopparna håller sig fina längre.
Nej, håret blir inte smutsigt av att man låter bli schampoo. Schampoo torkar ut håret och hårbottnen, och det triggar håret till en ökad talgproduktion, och då blir håret flottigt fort. Om man bara använder balsam (av godkänd sort) så blir talgproduktionen normal, och man behöver inte tvätta sitt hår lika ofta, vilket sliter mindre på håret.
Googla no 'poo eller balsammetoden om du tycker det låter intressant. Eller om du tycker det låter korkat!

För att färgen ska hålla längre blandar jag i lite av hårtoningen i mitt balsam. (Det kan man göra även om man använder schampoo.)

Jag älskar 70-talet. Både musiken (då menar jag inte disco utan band som Black Sabbath, Queen, AC/DC, Iron Maiden och många fler) samt den fulsnygga inredningen! :D

Så jag gjorde några second hand-fynd för ett par veckor sedan:

Hästporträttet blev försenat, men nu är det klart!

Ett snabbporträtt på min häst Mobruden. Det är egentligen lite finare och jämnare i verkligheten, men jag suger såklart på att fota mina bilder och jag är för lat för att ta reda på hur den skulle se ut scannad.

Here you go.

Nä någon Leffeblogg blir aldrig den här bloggen, men ni får ett Leffeinspirerat inlägg idag:



En bild på mig och min vovve när vi var ute vid brottet i Sala så hon kunde få springa fritt i skogen. När man bor så centralt som mig är det sällan hon får springa fritt.
Älskar min "lilla" vovve.

Hade det inte varit för hennes komplicerade färg hade jag nog ritat av henne, men det får bli ett frammtida projekt då jag är duktigare.

Jag har uppdaterat dåligt här på sistone, men det är för att jag inte ritat något värt att visa upp på sistone heller. Men jag ska rita ett nytt porträtt någon gång nästa vecka, och det kommer vara mitt första hästporträtt. Konstigt att det inte blivit av tidigare.

Tittade ut genom mitt fönster i morse och insåg att det inte bara är utsikten som är deprimerande utan också det som stod på fönsterbläcket.
Det såg så trött och tafatt ut. Så jag gjorde något åt det.

Detta använde jag:



Resultatet blev som följer.





Det är mycket roligare och billigare att göra sina egna arrangemang. Då kan man få dem att se ut precis som man vill, köper man en färdig kan man inte bestämma något själv. Det tycker jag är trist och jävligt opersonligt.
Och det är enklare än de flesta tror att det är.

Tråkigt fönster före:



Fint fönster efter:



Fräsch är för övrigt med i min top-tio-lista över svenska språkets fulaste ord. Strax efter foster, smegma och vårtgård.
Uppfräschning. Vilket jävla ord.

Jag älskar att rita lång päls men fasas över att rita kort päls.
Det är helt en kelt mycket enklare att rita långt!

Nedan visas jämförelsebilder, och kanske kan ni se hur mycket jobbigare det är att rita kort päls?



Mitt favoritmaterial att rita är nog tyg. Det har oftast mycket skuggor och är enkelt att rita.

Jag är så sjukt självkritisk.
Jag skiter fullständigt i komplimanger - har jag bestämt mig för att en bild blev fel och ful så är det så.

Jag kände mig nästan taskig när jag gav bort den här bilden.
Som om jag tvingade på en annan människa en ful jävla bild som ingen skulle vilja ha.

Men som tur är tyglar jag min inre negativa röst och övertalar mig själv att bilden faktiskt är okej. Man ser ju vad det föreställer, det är väl huvudsaken?

Men att vara kritisk och hänga upp sig på detaljer andra inte ser kan vara bra - då gör man förhoppningsvis bättre ifrån sig nästa gång.
Eller också betyder det bara att man fan aldrig är nöjd.






Jag vill självklart höra vad ni tycker.
Vad är bra, vad är dåligt? Något jag borde tänka på i framtiden?
Ju fler kommentarer desto bättre!

Nedan kan ni se steg-för-steg hur jag ritat samt vad jag använt. Den gråa klumpen är vit häftmassa. Det är alldeles utmärkt att korrigera små fel med.
Jag ritar från vänster till höger samt uppifrån och nedåt.
Ni ser också hur otroligt urusel ljussättning jag har. Jag har ingen taklampa i rummet så jag jobbar till stor del med dagsljus (kommer in i rummet rakt bakifrån, så jag jobbar i skugga) och med datorn som andra ljuskälla.
Jag behöver fixa taklampan, eller köpa en skrivbordslampa. Ugh.

Jag tog mig friheten att rita av min systers Sheltie, Ted!
Gjord med 7B, 2B och 2H-pennor.

Åh, jag är så oerhört duktig på att ta kort på mina bilder. NOT.



Jag blir VÄLDIGT självkritisk i samma ögonblick bilden är klar. När jag ritar tycker jag att jag är grym och bäst i världen, men i samma stund bilden ramas in vill jag slänga den i väggen. Den här bilden är inget undantag. Bleh.



Nu ska jag krypa ihop i en boll och skämmas över hur överjävligt fula plankorna och skuggan blev. ÖÖÖÖRRRKK

Miniporträtt i storlek 13,5 x 8,5 cm (17,5 x 12,5 med ram). Ramarna är handmålade IKEA-ramar av trä.

James Hetfield på liggande bilden, Zakk Wylde på stående.









Säljes som ett set för två hundra spänn eller högstbjudande. Har dock ingen förhoppning om att någon vill ha dem.

Efter att jag gjorde Slash-porträttet ville jag ha en till bild som matchade den, så att jag kunde rama in dem och hänga upp dem tillsammans.
Det mest naturliga motivet blev då så klart Dave Grohl (trummisen i Nirvana samt frontfiguren i Foo Fighters). Han är nog den bästa sångare/musiker som finns enligt mig, och sen är det ju ett plus att han inte ser helt förjävlig ut heller. ;)
Han är ju sanslöst snygg, karln!

Den här gjordes med bättre pennor. Också A3.

Ett (ganska gammalt) forträtt från januari 2009. Fotot är kasst och den har en vattenskada, men jag slänger upp den ändå.
Den är gjord med en helt vanlig HB-skolpenna. Hittade ett bra foto på Slash och bestämde mig helt enkelt för att rita av honom. Tyvärr hade jag inga bra pennor, vilket drar ner kvalitén en hel del, men jag gjorde vad jag kunde med det jag hade.
Gjord på ett A3.

Detaljbild på min favoritdel - träådringen på gitarren samt armbanden.

Det känns naturligt att mitt första inlägg här i bloggen får bli mitt första blyertsporträtt jag ritat.
Den är gjord 2007, tog en evighet att göra och föreställer en Jack Russel Terrier jag hittade i en tidning.
Den blev bättre än jag vågade hoppas på, och jag gav sedan bort den till min moster. Det roliga är att hon inte ägde någon hund vid tillfället (och vad jag vet så har hon aldrig sagt att hon gillar Jack Russels), men hon blev glad ändå.

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag tänkte med vattnet, jag måste ha tröttnat och bara krafsat dit något. Skitfult. Men hunden ser ju bra ut.